Woody Allen är lite jobbig att jämföra sig med; 1977 gjorde han det här mästerverket och sedan dess har han skrivit, regisserat och (för det mesta) spelat huvudrollen i en långfilm om året, bortsett från 1981 (men det kompenserade han för genom att göra två långfilmer 1987). Han har gjort massor av scener som gör livet värt att levas (hela den här bloggens koncept är ju för övrigt stulet från scenen i Manhattan där han ligger och pratar i sin diktafon) men den här är den jag minns bäst.Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar