Okej, många har sagt taskiga saker om Ethan Hawke. Jag har sagt taskiga saker om Ethan Hawke. Det kan vara lite svårt att titta på de där gråtmilda ögonen och tänka på något annat än den pompösa slutscenen från Döda Poeters Sällskap ("Oh Captain, My Captain" - Ethan står på sin bänk och tittar med sina stora konstiga ögon på Robin Williams och jag VET att det funkade 1989, men testa att se om den idag. Seriöst, gör det. Det har jag gjort).Skit samma, man kan dissa Ethan om man vill, men inte i den här filmen (och absolut inte i den här scenen). Ethan och Julie står i ett skivbås (ett ord som endast ger 9 resultat när jag googlar det, men ni fattar vad jag pratar om) och lyssnar på Kath Bloom. Och det händer ingenting. De står lite för nära varandra, de ler lite för fånigt, de vill så sjukt gärna kyssa varandra men de vågar inte ens möta varandras blickar. Och Julie Delpy har aldrig varit sötare. Om inte den här scenen gör livet värt att levas vet jag inte vad som gör det.
Om du inte har sett den - se den.
Om du har sett den - se den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar