Man kan faktiskt älska den här filmen, trots att den innehåller repliker som "When you grow old, your heart dies." (levererade utan någon distans och/eller ironi). Kanske just för att den är så distanslös, så förbannat jävla naiv och välmenande i all sin pretentiösa tramsighet. I mitten av åttiotalet hade publiken kanske ännu inte förvandlats till världens största mobbare och man vågade göra allvarliga filmer trots att man inte hade något allvarligt att förmedla.För seriöst: vad handlar den här filmen om? Jag antar att den anser sig göra upp med amerikanska stereotyper på något sätt men det gör den ju verkligen inte. Ta det här brevet som de skrivit i slutet där de påstår att de kommit på att "Varenda en av oss är en kriminell och en atlet och ett miffo...". Skitsnack! De har inte kommit fram till någonting, och han som spelar nörden är definitivt inte en atlet. Lögnen levereras dessutom ackompanjerad av Simple Minds. In our faces.
Men ändå, när han sträcker upp handen och bilden fryser så VET jag att ni får gåshud, och om en sån här tveksam film kan ge oss små fula bulor på armarna måste ju resten av livet någonstans vara värt att levas, eller?
Ni vet att jag har rätt. Som vanligt.
Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.
