Filmscener som gör livet värt att levas

SCEN #30 - "The Breakfast Club (1985)" - The Answer to Your Question

2009-12-31T08:07:00.000-08:00

Man kan faktiskt älska den här filmen, trots att den innehåller repliker som "When you grow old, your heart dies." (levererade utan någon distans och/eller ironi). Kanske just för att den är så distanslös, så förbannat jävla naiv och välmenande i all sin pretentiösa tramsighet. I mitten av åttiotalet hade publiken kanske ännu inte förvandlats till världens största mobbare och man vågade göra allvarliga filmer trots att man inte hade något allvarligt att förmedla.
För seriöst: vad handlar den här filmen om? Jag antar att den anser sig göra upp med amerikanska stereotyper på något sätt men det gör den ju verkligen inte. Ta det här brevet som de skrivit i slutet där de påstår att de kommit på att "Varenda en av oss är en kriminell och en atlet och ett miffo...". Skitsnack! De har inte kommit fram till någonting, och han som spelar nörden är definitivt inte en atlet. Lögnen levereras dessutom ackompanjerad av Simple Minds. In our faces.
Men ändå, när han sträcker upp handen och bilden fryser så VET jag att ni får gåshud, och om en sån här tveksam film kan ge oss små fula bulor på armarna måste ju resten av livet någonstans vara värt att levas, eller?

Ni vet att jag har rätt. Som vanligt.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #29 - "Benjamin Button (2008)" - If Only One Thing...

2009-12-30T07:42:00.000-08:00

Jag lämnade biografen i vredesmod efter tre av de tråkigaste timmarna i mitt liv. Vad fan hände? Killen har ändå gjort både Seven och Fight Club (visst, han har gjort Panic Room och Alien 3 också, men man måste tillåta sig själv att glömma ibland). Och så kommer den här skiten. Jag menar, bortsett från att filmen var lång och tråkig så avslöjade den fina trailern precis HELA handlingen (bilden på en gammal kvinna som promenerar genom en park hand i hand med en liten pojke lämnade mycket små möjligheter till feltolkningar). Men så kommer den här scenen mitt i alltihopa och det är nästan så att man förlåter allt det segdragna, ointressanta och allmänt trötta spektaklet runt omkring.
Nästan.
Fan ta dig, Fincher. Vi vet ju att du kan.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #28 - "Casino Royale (2006)" - Does it Look Like I Give a Damn?

2009-12-30T03:18:00.000-08:00

När jag såg Casino Royale på en biograf i Malmö följdes den här repliken av öronbedövande hurrarop och applåder. Efter 20 filmers gnällande om skakade drinkar var ju det här så sjukt befriande att se. En ny Bond, för alla som tröttnat på den präktigt välstädade Brosnan. En smutsig, cool Bond. Enligt ryktet var Orlando Bloom påtänkt innan Daniel fick jobbet. Helt sjukt, ju.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #27 - "När Harry Mötte Sally (1989)" - The Rest of Your Life

2009-12-29T04:56:00.000-08:00

De har verkligen jättefula kläder på sig i hela den här filmen men det får man faktiskt stå ut med för romcoms blir inte bättre än såhär. Regissören (Rob Reiner) ville från början inte att karaktärerna skulle få varandra eftersom han inte trodde på kärleken. Under arbetet med filmen träffade han lyckligtvis sitt livs kärlek, blev blödig och gav oss det här underbara slutet.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #26 - "500 days of Summer (2009)" - Lycklig dans

2009-12-27T18:03:00.000-08:00

När gick du senast hem från en tjej (eller en kille) och var tvungen att hindra dig själv från att hela tiden ta små självgoda skutt av glädje?
De här stunderna finns. Men man upplever dem alltför sällan.
Det är därför vi har filmer.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #25 - "Superbad (2007)" - I am McLovin

2009-12-21T05:42:00.000-08:00

Tänk inte efter - bara svara snabbt inne i ditt huvud: hur många American Pie-filmer har det gjorts?

Fel. Det har gjorts sju stycken (tre "riktiga" och fyra sk. "DVD-filmer"). Med detta i åtanke får man ju känna sig tacksam över att ingen har gjort en helt värdelös spinoff-film på den omåttligt populära karaktären McLovin, men låt oss inte ropa hej ännu; vi har inte hoppat över bäcken förrän skådespelaren Christoffer Mintz-Plasse har typ dött (om ens då). Men den dagen, den sorgen - av alla skitroliga scener i den här filmen är detta förmodligen den skitroligaste.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #24 - "A Clockwork Orange (1971)" - Ultraviolence

2009-12-19T09:04:00.000-08:00

Jag vet att det är en dystopi vi pratar om och att det inte är meningen att man ska vilja leva i den här världen, men det är ju så sjukt jävla snyggt! Tänk om det gick att gå omkring i vit overall och plommonstop (och - du vet att du vill - en jävla käpp) och ändå ha kompisar. Man undrar hur fan det såg ut inuti Stanley Kubricks hjärna.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #23 - "Låt de andra sköta kärleken (2001)" - Vi är så miserabla

2009-12-18T03:22:00.000-08:00

En enda briljant jävla scen kan tydligen innehålla mer manlig vänskap än vad som får plats i fyra säsonger av Entourage. Vem fan behöver lycka när lidande och misär kan vara så här jävla roligt?

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #22 - "Black Cat, White Cat (1998)" - Pitbull Terrier

2009-12-16T08:22:00.000-08:00

Sjukt rolig presentation av en sjukt rolig "bad guy" i en sjukt rolig film.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #21 - "Kiss Kiss Bang Bang (2005)" - 8%

2009-12-15T01:45:00.000-08:00

Robert Downey är antagligen den mest karismatiske mannen på jorden (med viss konkurrens från Rupert Everett). Och vem tycker inte om Val Kilmer? Seriöst, vem? Räck upp handen.
Just det.
Observera dialogen, skådespeleriet, regin, fotot och handlingen; den här scenen har ALLT.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #20 - "The Two Towers (2002)" - Personlighetsklyvning

2009-12-14T05:09:00.000-08:00

Innehåller den här filmen på tok för många dvärgskämt?
Är den typ dubbelt så lång som den hade behövt vara?
Finns det en patetisk scen där Legolas skejtar nedför en trappa på en jävla sköld?
Ja, ja och - tyvärr - ja. Vilket på ett sätt gör den här scenen så mycket mer imponerande; mitt i allt detta långdragna och ganska irriterande trams får vi se det här lilla vidriga trollet (eller vad man nu ska kalla honom) brottas med sitt samvete och helt plötsligt märker vi att vi bryr oss om honom. Och hejar på honom. Jättemycket. Jag är inget fan av CGI, men just den här gången lyckas de faktiskt, och när han skrattande dansar iväg i slutet av scenen vill jag bara krama honom och ta hand om honom och laga soppa åt honom och se till att han aldrig mer behöver vara ledsen. Kanske bygga en liten stuga åt honom någonstans nära en sjö där han kan fiska och läsa goda böcker och ta uppfriskande långpromenader. Jag tror att han skulle gilla det.

I nästa film kastar Eliah Wood ner honom i brinnande lava.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #19 - "Network (1976)" - I'm as Mad as Hell...

2009-12-13T13:31:00.000-08:00

Det sjukaste är att allt han säger känns ÄNNU mer aktuellt idag, 30 jävla år senare. Men låt oss inte deppa över det; här har vi en scen som är så in i helvetes jävla sjukligt bra att när jag tittar på den så skiter jag fullständigt i att världen håller på att gå under. Den här scenen är inte bara värd att leva för, den är faktiskt värd att dö för också.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #18 - "Annie Hall (1977)" - Biografkön

2009-12-12T09:17:00.000-08:00

Woody Allen är lite jobbig att jämföra sig med; 1977 gjorde han det här mästerverket och sedan dess har han skrivit, regisserat och (för det mesta) spelat huvudrollen i en långfilm om året, bortsett från 1981 (men det kompenserade han för genom att göra två långfilmer 1987). Han har gjort massor av scener som gör livet värt att levas (hela den här bloggens koncept är ju för övrigt stulet från scenen i Manhattan där han ligger och pratar i sin diktafon) men den här är den jag minns bäst.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #17 - "Modern Times (1936)" - Smile

2009-12-12T04:46:00.000-08:00

Okej, det är ingen "Method Acting" de jobbar med, och dialogerna känns ju mer än lite skrivna, men skit i det du. Den här musiken räcker för att ge mig gåshud.
Och när den klassiske luffarsiluetten traskar iväg längs den långa vägen kan man nästan höra filmhistoriens tunga vingslag; 36 år senare skulle den lustige lille mannen få en heders-Oscar för "den omätbara inverkan han haft för att göra filmen till 1900-talets konstform" och det finns nog ingen som förtjänar det priset bättre. Så luta dig tillbaka, njut av klippet och glöm för fan inte att le.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #16 - "Garden State (2004)" - Exploring the infinite abyss

2009-12-12T04:18:00.000-08:00

När jag ligger på min dödsbädd och ser tillbaka på mitt liv är det den här typen av ögonblick jag vill minnas. Dessutom är jag en sucker för filmer som är klippta i takt till bra musik; observera hur fint kyssen är tajmad till låtens klimax. Om filmen hade slutat precis där hade den i princip piskat allt som gjorts på den här sidan millennieskiftet. Nåväl.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #15 - "Closer (2004)" - Sexchatten

2009-12-11T01:33:00.000-08:00

Det här är ju ändå så jävla rock 'n roll: en av filmens allra första scener är sex och en halv minut lång och handlar om två män som sexchattar med varandra. Ackompanjerad av klassiska, bombastiska stråkar och nästan helt utan dialog är det här om inte filmens bästa eller mest vågade scen (det finns bara bra och vågade scener i den här filmen) så åtminstone den ovanligaste.
-Was it good?
-No.
Älskar den!

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #14 - "Being John Malkovich (1999)" - Malkovich, Malkovich, Malkovich

2009-12-10T14:06:00.000-08:00

Någon (Jonze? Kaufman? Malkovich?(??)) har någon gång suttit i ett kontor någonstans i Hollywood och lyckats sälja in ett manus som handlar om att det finns en dörr på våning sju och en halv i en kontorsbyggnad på Manhattan, och att den dörren leder in i John Malkovichs huvud. Mycket bra jobbat redan där, kan man tycka.
I filmen så är det naturligtvis bara en tidsfråga innan Malkovich själv hittar dörren, så vad händer när man går igenom en dörr som leder in i ens eget huvud? Man får en helt sjukt rolig (och - faktiskt - ganska läskig och på något sätt även lite äcklig) scen.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #13 - "Bolt (2008)" - Rhinos brandtal

2009-12-10T11:34:00.000-08:00

William Wallace kan dra åt helvete - det här är filmhistoriens mest briljanta brandtal (framfört av filmhistoriens mest briljanta whitetrash-hamster). Det är svårt att kombinera gåshud med humor men detta är ju bara helt jävla briljant. Enjoy!

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #12 - "Miller's Crossing (1990)" - An artist with a Thompson

2009-12-10T04:41:00.000-08:00

Det är ju jävligt enkelt att påstå att bröderna Coen var bättre förr, men varför göra det svårt för sig själv i onödan? Bröderna Coen var bättre förr (Blood Simple, Raising Arizona, Miller's Crossing, Barton Fink, the Hudsucker Proxy och Fargo. I rad. Sen gjorde de the Big Lebovski. Sen gjorde de Oh Brother... Seriöst.)
Det här är förmodligen den krångligaste gangsterfilmen som gjorts; det finns en jävla massa karaktärer med en jävla massa inbördes relationer och brorsorna har dessutom hittat på ett eget gangster-slangspråk, så bli inte ledsen om det är något du inte förstår. Man får helt enkelt se om den gång på gång tills man fattat den (för en normalbegåvad person ska det inte behövas mer än fyra eller fem tittningar). Hursomhelst, i den här scenen får vi se Leo - den åldrade gangsterbossen från Irland - bevisa att han fortfarande kan ta hand om sig själv.
Med råge.
Och soundtracket är som vanligt genialt.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #11 - "Life of Brian (1979)" - Biggus Dickus

2009-12-08T07:13:00.000-08:00

Humor är en rätt som vanligtvis serveras bäst rykande varm (försök till exempel att se om valfri Mel Brooks-film) eftersom det ofta handlar om att bryta mot existerande konventioner och publikens förväntningar som hela tiden förändras, men jag kan inte tänka mig att Biggus Dickus-skämtet någonsin kommer att sluta vara roligt. Detta är med andra ord så kallad "tidlös" humor. Och dessutom: hur fan kan Palin hålla sig för skratt? Förstår han inte hur roligt detta är? Eller har han bara jättemycket självdisciplin? Helt sjukt.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #10 - "Hero (2002)" - de röda löven

2009-12-08T00:25:00.000-08:00

Seriöst, varför kan inte det riktiga livet se ut så här? Ziyi Zhang är typ den snyggaste kvinnan i världen, och det här är typ den snyggaste scenen i filmhistorien. Jag HATAR verkligheten.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #9 - "Mean Streets (1973)" - What's a mook?

2009-12-07T15:20:00.000-08:00

Robert de Niro spelar för tillfället in en uppföljare till filmen Meet the Fockers tillsammans med Ben Stiller och Jessica Alba. Någon gång för många år sedan måste han slutat fråga varför, och nuförtiden verkar han nöja sig med att fråga hur mycket?
Svaret är såklart VÄLDIGT mycket, men nu tänker vi inte på det. Titta här istället hur underbart karismatisk och pigg han var i sin ungdom, och försök låtsas att du aldrig såg filmer som Analyze That, Showtime eller Arthur och Minimojerna.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #8 - "One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975)" - omröstningen

2009-12-07T10:40:00.000-08:00

Darth Vader, Ivan Drago, the Joker, Norman Bates och Annie Wilkes i all ära, men den allra mest genomruttna, ondskefulla, skräckinjagande och fullständigt vidriga filmskurken genom tiderna måste ändå vara Syster Ratched. Och hon behöver bara sitta där och stirra. Den klassiska (och väldigt geniala) baseball-omröstningen är hursomhelst en rond hon faktiskt förlorar mot vår älskade Randall Patrick McMurphy, och det enda negativa man kan säga om den här scenen är att det hade varit najs om Jack Nicholsson haft sin fina "Gökboet-mössa" på sig även inomhus.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #7 - "Spider Man 2 (2004)" - hissen

2009-12-06T07:09:00.000-08:00

Många långa decennier innan Seinfeldt tjänade miljardtals dollar på att skämta om lyxproblem smög Peter Parker - aka Spindelmannen - upp om nätterna för att kunna tvätta sin spindelmannendräkt i smyg utan att hans farmor skulle fatta misstankar. Det här är en hjälte vars vardagsproblem verkligen är vardagsproblem; det är därför vi älskar honom. Och titta hur kul det ser ut när han skäms iförd sin mask, JIHO!

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #6 - "Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)" - det stora hoppet

2009-12-06T06:44:00.000-08:00

Ha! Här sitter alltså två av världshistoriens snyggaste och charmigaste män (Redford och Newman, men det visste ni ju redan) fångade på en liten klippavsats någonstans i vilda västern och dividerar om hur de ska ta sig därifrån. 3 minuter och 8 sekunder kan knappast spenderas bättre än så här (observera med vilken replik Cassidy till slut lyckas övertala Sundance om att hoppa).

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #5 - "Pirates of the Caribbean (2003)" - Jack Sparrow introduceras

2009-12-05T00:43:00.000-08:00

Någonstans måste man ju ändå försöka vara lite objektiv. Jag menar att man kan ju inte gärna dissa Hitlers storebröder för det ruttna äpplet som kom efteråt, och man kan inte - eller man borde åtminstone inte - dissa den här filmen bara för att uppföljarna är så förbannat långa, tråkiga och obegripliga. Visst, Jack Sparrow känns lite uttjatad idag (och vem fattade egentligen vad Pirates of the Caribbean 3 handlade om?), men om vi går tillbaka 6-7 år i tiden och försöker glömma vad som hände efteråt så är det här faktiskt en helt underbar introduktion av en helt underbar karaktär. Den dödligt seriösa minen, den överambitiösa utstyrseln, den stolta hållningen när han blickar ut över det karibiska havet från sin utpost längst uppe på masten av vad som visar sig vara en ganska liten båt.

Som dessutom sjunker.

Du vet att du gillar honom.

Om du inte har sett den, se den.

Om du har sett den, se den igen.

SCEN #4 - "Up (2009)" - married life

2009-12-04T09:00:00.001-08:00

Vad har du gjort de senaste femton åren?
Pete Docter på Pixar har ägnat dem åt att skriva följande internationella storsuccéer:

*Toy Story
*Toy Story 2
*Monsters Inc.
*Wall-e
*Up

Han har även regisserat flera av dem, bland annat den sistnämnda.
För oss vanliga dödliga passerar tiden naturligtvis lite snabbare, och vi lyckas inte alltid följa våra drömmar och göra alla de där sakerna vi en gång föresatte oss, ett problem vi delar med världens genom tiderna mest älskvärda animerade par: Carl och Ellie.

I ett fyra minuter långt kollage (och kom ihåg att man får inte vara för fin för att gråta åt 3D-animerade kärlekshistorier) får vi se hur de gifter sig, fixar i ordning sitt hus, drömmer om äventyr och om barn utan att få uppleva vare sig det ena eller det andra. Åren går, de blir äldre, deras liv rinner iväg utan att något stort och vackert verkar hända och till slut är Carl ensam kvar. Inga barn, inga äventyr, ingenting. Kontentan är naturligtvis att resan är målet, och om den känns lite klyschig har du förmodligen inte sett den här filmen. Eller också tittade du inte tillräckligt noggrant, för om du inte älskar det här har du inget hjärta och då kommer du att hamna i helvetet när du dör. Eller återfödas som en manet.
Hursomhelst.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #3 - "Trainspotting (1996)" - choose life

2009-12-04T08:25:00.000-08:00

Den här jävla scenen har ju precis allt: Iggy Pop, Ewan McGregor i fula, tajta, tjackiga kläder och en skitcool monolog om att välja heroin framför livet. Det går snabbt, det är roligt och man tycker jävligt mycket om det.

Och dessutom: OM bra musik, drogromantik och fulsnygga skottar av någon bisarr anledning inte skulle vara din påse med te kanske du åtminstone kan skratta med mig när bilden fryser på den stackars ynklige lille Spud som blir brutalt bortfintad på (den helt sjukt sunkiga) fotbollsplanen.

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #2 - "Magnolia (1999)" - slutscenen

2009-12-04T07:21:00.000-08:00

Jag vet, jag vet: det är lite som plocka det sista ordet ur Brott och Straff ("slut", om det är någon som bryr sig) och påstå att det är genialt utanför sin kontext. Det är det såklart inte, men jag måste göra det här och jag tänker göra det för den här scenen är så äckligt jävla bra. Och nej, det är inte grodorna; det här är efter regnet, på sjukhuset.

För det första: musiken. Aimee Mann är förstås ett geni, och PT Anderson är ett geni som förstod att hon var ett geni och som skrev en hel (genial) mastodontfilm baserad på hennes album. Och den här låten ("Save me") är förmodligen den bästa hon gjort.
För det andra: en liten klagolåt. De svenska översättarna är HELT dumma i huvudet. Om man tittar på den här scenen otextad är det fullständigt omöjligt att höra vad polisen (John C. Reilly) säger eftersom musiken ligger på tok för högt. Detta är naturligtvis inget misstag: det är helt enkelt inte meningen att man ska höra vad han säger (vilket tydligt framgår om man är nördig nog att traggla sig igenom den väldigt långa bakomfilmen). Men de svenska översättarna har lyckats snappa upp varenda ord och tryckt upp det på sina stora, onda textskyltar. Skäms på sig, Sverige!
För det tredje: gåshud! Massor! Fy helvete, Melora Walters är så underbart söt och likeable (ja, jag använder engelska uttryck ibland när jag inte kommer på några bra svenska: get used) när hon ligger där i sängen och ser ledsen ut och när hon till slut tittar rakt in i kameran och ler mot oss efter 3 timmar och 5 minuters rå-ångest får man liksom den där nästan religiösa känslan av att allt kanske ändå kommer att ordna sig till det bästa till slut, och sen blir det svart i perfekt takt till musiken och Paul Thomas Andersons namn står där och man tänker att om mitt eget namn någonsin skulle dyka upp efter en så bra scen (och en så bra film) skulle jag kunna dö lycklig och kanske, kanske, kanske till och med förlåta de svenska översättarna (som garanterat skulle ha hittat på något sätt att försämra mitt mästerverk och förminska gåshudsfaktorn för den intet ont anande publiken).

Om du inte har sett den, se den.
Om du har sett den, se den igen.

SCEN #1 - "Before Sunrise (1995)" - skivbåset

2009-12-04T05:18:00.000-08:00

Okej, många har sagt taskiga saker om Ethan Hawke. Jag har sagt taskiga saker om Ethan Hawke. Det kan vara lite svårt att titta på de där gråtmilda ögonen och tänka på något annat än den pompösa slutscenen från Döda Poeters Sällskap ("Oh Captain, My Captain" - Ethan står på sin bänk och tittar med sina stora konstiga ögon på Robin Williams och jag VET att det funkade 1989, men testa att se om den idag. Seriöst, gör det. Det har jag gjort).
Skit samma, man kan dissa Ethan om man vill, men inte i den här filmen (och absolut inte i den här scenen). Ethan och Julie står i ett skivbås (ett ord som endast ger 9 resultat när jag googlar det, men ni fattar vad jag pratar om) och lyssnar på Kath Bloom. Och det händer ingenting. De står lite för nära varandra, de ler lite för fånigt, de vill så sjukt gärna kyssa varandra men de vågar inte ens möta varandras blickar. Och Julie Delpy har aldrig varit sötare. Om inte den här scenen gör livet värt att levas vet jag inte vad som gör det.

Om du inte har sett den - se den.
Om du har sett den - se den igen.